Novembervinter

Det blev november och snön föll. Inte årets första, men den första att ligga kvar på marken. I mina trakter började det snålt trots klass2-varningar och löfte om upp till fyra decimeter snö i första prognoserna, men i slutändan gick gräset gick fortfarande att ana under snötäcket. Men för första gången på många år gick min stående födelsedagsönskan om snö på min födelsedag ändå i uppfyllelse. Det gladde mig!

Den tredje november var himlen snudd på lika strålande blå som idag och några enstaka snöflingor signade under dagen ner från himlen, nästan som en hälsning från mina människor där uppe ovan molnen.

Och så föll sedan den riktiga snön i onsdags! Inga fyra decimeter, men väl en eller en och en halv. Och kylan tycks hålla i sig ännu ett slag!

Förra helgen satte jag upp ljusslingan på balkongen och klippte ner den blommande luktärten och tagetesen som slutligen blivit ganska ledsen (mer för att jag inte vattnat så mycket på sistone än pga kyla dock, men om den stått kvar hade den förstås gett upp nu när minusgraderna kom). Först hade jag tänkt vänta med att tända ljusslingan ett slag till, jag ville bara få upp den innan det blev för kallt för fingrarna. Men när en granne i huset mittemot plötsligt dundrade på en mycket juligare flerfärgad ljusslinga föll jag för frestelsen och myser nu i soffan om kvällarna när jag tittar ut genom fönstret i balkongdörren.

Jag hade egentligen tänkt piffa balkongen betydligt mer än såhär, men kylan och den tidiga vintern tog mig med överraskning, så än gapar de sista balkonglådorna tomma. Jag hoppas kunna ta mig ut i skogen och hämta hem lite ris innan första advent iallafall. Och så ska jag ställa ut den fina lykta jag fick i födelsedagspresent förra året och som lyste upp det bortre hörnet av balkongen hela förra vintern. Än så länge står den och lyser i köket om kvällar och nätter istället, men idag tror jag minsann det är dags för den stora flytten även om jag tycker lite synd om den som ska behöva stå ute i kylan. Japp, så fånig är jag! :)

På bilden ovan kan en fågelmatare anas också. Jag vet inte om mina grannar gillar det så värst mycket, men det bryr jag mig inte om. Jag har tre söta små talgoxar som hälsar på och tacksamt pickar på talgbollarna varje dag.

Jag önskar att jag haft en lite roligare utsikt än ett hus här, men om jag sitter i soffan ser jag bara taket och det är ju rätt snöigt fint trots allt. Och så den där blåa himlen ovanför det...

Idag är det sedvanlig ledig fredag från praktiken, jag har inte tagit på mig något vickpass heller och jag tycks få tillbringa den hemma som jag allra helst ville. Annars var det tal om att fara ut till mitt lilla paradis för att skotta snö,gosa katt, se lite golf och kanske röja lite mer bland mina pryttlar. Men det får bli en annan helg. Men lite tråkigt är det, för det hade varit en perfekt dag för fotografering nu när jag gjort den här investeringen:

Japp, det är ett helt gäng reafyndade minneskort. Nu ska det väl ändå dröja länge tills jag får problem med fullt minneskort igen tycker jag! Och bäst av allt är förstås att jag verkligen kommer kunna ta upp fotograferandet med systemkameran igen, något som talar för en ökad blogginspiration framöver. Sedan kan förstås det faktum att julen närmar sig inverka lite på blogginspirationen också...

Hoppas solen lyser även på dig och att du får en fin helg!

En brutalvacker cover

Hej!

Här sitter jag mitt i natten, det är oktober månads sista fredag. Nå, egentligen har det ju hunnit bli lördag nu, men när man inte hunnit gå och lägga sig än känns det ju på något vis inte som att det blir en ny dag även om midnatt passerats.

Jag har ägnat fredagen åt sedvanligt Idoltittande och sedan hamnade jag på svtplay för att se förra veckans Moraeus med mera. Och därav skriver jag nu här. För Maia Hirasawa gjorde en sådan brutalt vacker cover på Alcazars Not a sinner nor a saint att jag bara måste tipsa er om att se klippet med den.

Ni hittar Maia cirka 40 minuter och 15 sekunder in i programmet, som ni hittar här. Programmet finns tillgängligt i två månader, så ni har all tid i världen att se det. Många gånger. Efter den där första, som alltså blir nu. Så fort ni läst det här inlägget. Lova!

Jag lovar att det är värt det.

Slutskördat i landet

Ja, så kom slutligen dagen när det var dags att slutskörda allt i odlingslådan. Att jag vaknade till beskedet att det snöade ute kändes som det ultimata tecknet, även om jag redan hade planerat för grönsaksupptagning idag eller imorgon. Det blev till att hoppa i nattlinnet, koftan och chenillesockorna innan mössa, halsduk, stövlar kom på plats. Sedan stövlade jag ut i landet mer eller mindre direkt från sängen. En himla fin start på dagen måste jag säga!

Snöfallet varade inte så länge och backen blev inte vit, men väl det lilla kafébordet intill ytterdörren. Det gick lite som en ilning genom ryggraden när jag såg det. Vintern, du kommer nog iallafall. Med den extrema höstvärmen som rått tills alldeles nyligen har jag stundvis tvivlat på snöns vara framöver. Kanske kanske kan jag få min stående födelsedagsönskan uppfylld nu iallafall: snö på födelsedagen.

Det mesta i odlingarna är ju upptaget redan, men som syns på bilden blev det ändå 7-8 liter grönsaker till. I botten ligger ungefär fyra rödbetor och två, tre små men fina palsternackor. Resten är en blandning av sommar- och vintermorötter. Jag antar att jag får planera in ett storkok till veckan så att en del kommer till användning direkt. Eftersom morötterna inte blivit så stora gissar jag att det kommer bli svårt att förvara dem någon längre tid så då är det förstås den bästa lösningen att tillreda det mesta fortast möjligt.

I övrigt har förkylningen äntligen börjat vända tror jag, nu saknas bara att nästäppan försvinner så jag slipper vakna med ond hals på grund av att jag måste sova med öppen mun om nätterna. Jag borde iallafall vara frisk nog att ta mig iväg till praktiken på måndag, vilket är ganska efterlängtat efter det snöpliga avbrottet efter bara två dagar på plats. Men först väntar en helg med British masters, kanske lite mer trädgårdsarbete och så en del matlagning och städning där hemma. Men det där tråkiga får bero till lördag eftermiddag och söndag, tänker jag. Tills dess stannar jag i mitt lilla paradis.

Lite mer Gilmore girls

Är fortfarande soffan som gäller för mig efter en vecka med en rejäl förkylning med halsont och nästäppan from hell. Men kanske kanske har det börjat vända nu. Den här förkylningen är väldigt nyckfull, så jag vågar inte riktigt hoppas ännu.

Mycket sofftid ger iallafall tillfälle att förkovra sig i det digra utbudet internet har att leverera och efter klippet från de nya avsnitten av Gilmore girls som jag bloggade om häromdagen har jag nu sett ett fint reunion-program med några av skådespelarna från serien. Kan bara tipsa vidare om det, ifall nu någon mer är en lika stor GG-geek som jag är.

Åh, fyra nya avsnitt känns allt annat än tillräckligt. Varför lade de alls ner serien den där gången? Tänk att få en långkörare i Gilmore girlsformat istället för typ ...Glamour och vad nu allt heter som visats länge men håller usel kvalitet. Jag vill ha mer GG!

Samtidigt är det sjukt läskigt att veta att det kommer nya avsnitt såhär åtta år senare. Kommer de vara "the same"? Eller kommer jag bli besviken? Hemska tanke! Försöker ändå hålla förväntningarna på en hyfsat låg nivå så länge...

Gilmore Girls återkomst

En vän påstod att jag sett Gilmore girls typ hundra gånger. Hon var ganska fel ute. Jag har inte hunnit se det riktigt så många gånger. Men utan överdrift har det nog hunnit bli sisådär femton gånger eller så genom åren. Minst. Bara sedan jag började plugga 2011 har det iallafall blivit ungefär fem till sju vändor. Bara för att det är så svårt att säga hejdå till karaktärerna när jag kommit till slutet så jag måste börja om igen.

Men när jag hade tittat klart nu senast, i början av sommaren, kändes det faktiskt helt okej att göra en paus från the Gilmores. Jag åkte till New York och Gossip girl istället, för närvarande är jag inne på säsong tre och älskar återseendet med Blair och alla andra.

Kanske var det vetskapen om att nya avsnitt från Stars hollow var på gång när jag tog adjö från Rory och Lorelai där under försommaren? Trots att det var oklart när jag skulle få återse dem mer exakt. Men nu så, nu är datumet avslöjat (sen ett tag tillbaka, antar jag) och häromdagen ramlade jag över den här lilla trailern. Jag försöker komma över hur Rorys röst förändrats sedan serien lades ner så att jag inte ska haka upp mig på det och missa själva avsnitten då de släpps i slutet av november.


Och som en avslutande liten fun fact kan jag berätta att det finns två Rorys i mitt liv. Dels Gilmore, som det här inlägget handlar om. Dels den irländske golfaren som varit min favorit sedan han var grön på touren med sitt lockiga hår som stack ut ur kepsen bak i nacken. McIlroy heter han. Och någon gång ska jag ha två katter (eller kanske hundar, men det känns rätt otroligt) som ska få heta så. McIlroy och Gilmore. Är det inte briljant? ;)

Än varar odlingssäsongen

En av få, om inte den enda, bilden från balkongen där en paprika skådas. Bilden är även en av de sista innan alla krukor fick flytta in.

Hösten sprakar utanför fönstret, eller nåja. Om jag tar mig en bit utanför mitt bostadsområde så är färgprakten på träden enorm. Inom mitt bostadsområde är växtligheten rätt trist, här finns bara några enstaka träd och en massa trötta buskar intill husfasaderna. Desto större anledning att odla upp hela balkongen.

Själv uppvisar jag också hösttecken i form av min andra förkylning inom loppet av en och en halv, två månader sisådär. Jag gurglar saltvatten och funderar på om någon hällt tapetklisterpulver i min näsa eftersom nästäppan är total och knappt ens kan rubbas med nässpray. Men i jämförelse med mina långdragna sjukor förra året är ändå dessa förkylningar ändå ingenting, tackolov!

Men nu var inte tanken att bli en klagotant som bara rabblar krämpor.

Idag var det dags för en vattningsrunda, något som är ganska knepigt nu sedan alla tomatplantor flyttade in pga frosten i början av månaden. Jag ser och når knappt det som står närmast fönstren eftersom det är så många stora växter som står innanför dem. Idag åkte iallafall saxen fram igen och ännu lite mer av tomatplantorna tömdes på blad så att ljusen enklare ska nå fram till tomaterna, och förstås för att de ska ta lite mindre plats. Jag lyckades också göra några spännande iakttagelser gällande paprikaplantorna. Jag har ett helt gäng paprikaplantor, varav ganska många faktiskt aldrig kom ur sina små plastkrukor i våras på grund av krukbrist. Men jag kunde inte med att slänga dem ändå. Det har dock lett till att de inte växt så mycket och bara två av mina stora, omplanterade plantor har satt frukt. Vilket även det dröjde väldigt långt in på säsongen. Nu såg jag att en av paprikorna ääääntligen börjat ändra färg från sin gröna till den efterlängtade röda slutfärgen. Åh, så roligt!

Men jag såg också att en till paprika var på gång på en annan planta, plus att en av mina mindre plantor faktiskt hade blommor och med lite tur håller en eller två av dem mot alla odds på att utvecklas till paprikor. Jag håller tummarna för det och gläds för att odlingssäsongen fortfarande inte är över på långa vägar. De närmaste månaderna kommer jag ju få skörda åtminstone två eller tre paprikor och därtill mognar forfarande nya tomater ideligen.

Jag har dessutom rotat ett gäng tomatsticklingar efter att ha fått det tipset av någon av mina trädgårdskunniga gurus, om jag inte missminner mig var det i ett videoklipp hos Farbror Grön. Tanken är att plantorna ska ha kommit mycket längre mycket tidigare i vår så att även skörden tidigareläggs en smula. Med tanke på att jag åt min första tomat för bara någon vecka sedan lockar den tanken enormt. Det är svårt att odla sådana stora växter utan växthus eller åtminstone en större bostad än en enrummare med bara två fönster i hela bostaden och till på köpet i zon 6. Om skörden då kan bli klar innan hösten och den tillhörande frosten så att jag slapp släpa in alla krukor vore det helt underbart!

Avslutar odlingssäsongen

Det har gått nästan exakt en timme sedan jag tog de här bilderna, som tråkigt nog är ganska usla på grund av att jag fotade med mobilen. De ser dessutom aningen mörkare ut än vad det faktiskt var i verkligheten. Nu är det kolmörkt utomhus. Det går så fort nu. Höstens första frostnätter har ju varit här och skövlat sina offer. Jag hade inte så mycket kvar i landen som den kunde ta, det var gurkplantorna och  rosenskäran, i princip. Sedan har jag lite morötter, palsternacka och rödbetor kvar i odlingslådan ännu. Men det börjar bli dags att plocka upp det också snart tror jag, nästa helg kanske?

 

I måndags påbörjade jag en praktik jag länge försökt få till. I närmare ett års tid, vid närmare eftertanke. Men jag började inte söka aktivt efter en praktikplats förrän i februari - mars i år. Det gick sisådär kan jag konstatera såhär i efterhand, det slutade med att jag blev sjukskriven igen då den som skulle hjälpa mig hitta praktikplats körde över mig totalt. Men det är en annan historia.


Till en början ska jag vara på praktikplatsen, en F-6-skola där jag huserar på lågstadiet (som till stor del kör gemensam undervisning pga att de är en så liten grupp) tre dagar i veckan. Jag önskade en ledig dag mitt i veckan för att dels få en dag mitt i vardagen då jag kunde styra upp tillvaron (som jag alltid halkar efter med när jobb, studier eller något sådant kallar) och dels minska glappet till nästa tillfälle med praktik. Min önskan besvarades, så nu är det praktik måndag, tisdag och torsdag. Men min första vecka kunde ha börjat aningens bättre. Både måndag och tisdag vaknade jag med lite halsont som försvann rätt fort efter uppstigning. Innan dess hade jag också känt mig lite förkyld och nästäppt på nätterna. I onsdags när jag var ledig kändes det plötsligt lite bättre igen. Men igår vaknade jag en timme före alarmet skulle ringa och konstaterade att halsontet var tillbaka. Det blev att sjukanmäla mig.

 

Planen för helgen var att åka ut till mitt lilla paradis och se på golf, vila och avsluta trädgårdssäsongen. Jag har hållit fast vid planen, men adderat ett lugnt tempo och vila. Och några värktabletter, ett antal koppar te och intensivt gurglande av saltvatten. Jag tycker nog att det fungerar hyfsat. Halsen har inte blivit så mycket värre, tackolov. Kanske kanske kan jag fara till praktiken igen på måndag med bara en missad dag?!

 

Trädgårdsarbetet är iallafall avklarat nu. Rosenskäran är bemästrad (hjälp vilka stora rötter och vilken kraftig stam den hade!) och jag har fått till det sista på odlingslimpan jag började anlägga redan i början av sommaren. På sluttampen kom jag fram till att jag hade så mycket gräsklipp kvar att jag kunde påbörja en andra odlingslimpa också. Egentligen hade jag tänkt gräva den till våren, men jag har planer på att bygga en till odlingslåda då också, så budgeten för köpejord och byggmaterial känns redan spräckt. Nu kan jag förhoppningsvis komma undan med att göra lite gropar här och där i gräsbädden och fylla med jord som jag sedan kan stoppa ner lite blommor eller kanske jordgubbsplantsrevar i. Det kommer säkert bli bra vilket det än blir.

Jag får erkänna att det känns ganska skönt att släppa odlingen ett tag nu och leta mig inomhus istället. Jag lever på många sätt mitt liv i perioder (äter samma frukost en period innan jag tröttnar och byter, känner starkt för en viss färg en period innan jag plötsligt börjar längta efter en annan, bakar, broderar eller läser extra intensivt under en period osv. osv.) och det verkar spegla sig även i odlingen. Intresset håller sig inte på samma nivå såhär i slutet av odlingssäsongen som i våras när jag knappt kunde tänka på något annat. Sedan går det inte att komma ifrån att odlingsglädjen dämpas en aning när jag inte odlar i min egen trädgård utan måste låna min mammas. Det blir helt enkelt mer komplicerat, för jag lämpar inte över ansvaret på odlingen på min mamma utan sköter den förstås helt själv (med undantag för liiite vattning när det var som varmast och behövde vattnas ofta under försommaren). Men samtidigt kan jag inte låta bli att längta nu när jag ser de blivande landen och drömmer om vad som ska växa där om sju, åtta månader! Det kommer bli så kul att kunna odla mer och testa nya saker!

En del av de drömmarna och planerna kanske jag kan återkomma med i ett annat blogginlägg? Jag måste bara sätta mig ner och revidera planerna jag gjorde redan i juli en aning nu när förutsättningarna ser lite andra ut än vad jag hade tänkt då (odlingsytan jag hade räknat med var som sagt mindre då...) men sedan kan jag berätta lite om mina tankar och planer om någon är intresserad.

Men nu har jag pladdrat nog om odling för ett tag. Jag ska fylla på colaglaset och rikta blicken mot televisionen och Idol tror jag minsann! Och hoppas att någorlunda tidig sömn gör att jag orkar gå på Rättviks marknad imorgon. Det vore kul, jag har inte varit där på flera år och drömmer om marknadsmunkarna jag vill köpa där!

Frosten kom med oktober

Inatt kom höstens första frost. Enligt rapport från mer morgonpigg människa var det -0,6 grader vid halv åtta imorse. Ett par timmar senare hade frosten blivit till glittrande vattendroppar i gräsmattan. Jag försökte fånga det genom fönstret, men det gick inte så bra...

När jag kom hem på eftermiddagen, efter ett par dagar hos mamsen för att kolla på Ryder cup på golfkanal jag inte har, bestämde jag mig för att rädda alla tomatplantor jag kunde från att förfrysa på balkongen under kommande frostnätter. Därmed blev mina fönster och borden innanför dem än mer belamrade. Tur det bara är för en tid i alla fall! I köket har jag redan så många blommor på bordet så jag knappt fick plats där själv ens innan, men jag lyckades ändå klämma in en liten kruka med en tomat också.

För att kunna ta in alla krukor jag ville till vardagsrummet så fick jag lov att ta med balkongmöblemangets stolar också. Nu är det så fullt framför fönstret att jag förmodligen kommer behöva möblera om varje gång jag ska vattna för att alls ha en chans att nå blommorna på fönsterbrädan.
 

Några tomater började bli klara, så innan jag började lyfta in alla krukor tänkte jag att jag skulle plocka av de tomater som bara behövde eftermogna lite i rumsvärme. Tycker så mycket om den här bilden. När inte en enda tomat hade börjat få färg i början av september kändes det lite lätt uppgivet. Jag hade ju drivit upp sååå många plantor och kämpat så med att vattna och göda dem hela sommaren. Men så klippte jag bort alla blad och grenar som saknade tomater för några veckor sedan och då fick jag äntligen resultat! Hurra!
 

 

 Jag tog med några rönnbärskvistar hem för att piffa till hallen. Tråkigt nog är det en sådan röra precis överallt så det där fina piffet kommer inte alls till sin rätt bortom kamerans fina vinklingar... Jag ska nog försöka röja upp lite de närmaste dagarna så jag slipper få spunk!

 

När (nästan alla) tomatplantor och paprikor bars in blev det väldigt tomt på balkongen.

Den långa sommaren har skapat viss förvirring i årstidspiffet, men tidigare i veckan kom iallafall ett par ljung ner i en balkonglåda och idag kompletterade jag med lite rönnbärskvistar också. I balkonglådan intill blommar tagetesen jag drivit upp från frö som aldrig förr, liksom de rosa nejlikorna i väggkrukorna. I balkonglådan längst bort växer Ipomoea, alltså blomman för dagen, som jag bara lyckats se en blommande blomma på hittills. Och den satt förstås på utsidan av (katt)nätet, så jag fick bara se baksidan av den. Jag undrar därmed fortfarande exakt hur den där blåfärgen som utlovades på bilden på fröpåsen överensstämmer med verkligheten. Jag hoppas jag hinner få svar på min nyfikna undran innan frosten tar död på hela Ipomoean...
 

Jag har varit rätt nöjd med växtvalen till min balkong i sommar. Men oh så roligt det var att byta ut den mjöldaggsdrabbade petunian mot ljung. Det blev ett sådant himla lyft och blicken dras ut genom balkongdörrens fönster varje gång den rosa ljungfärgen flimrar förbi i ögonvrån.

Det står väl inte på förrän det är dags att plocka lite ris till de andra balkonglådorna heller. Jag tycker det är lite i tidigaste laget ännu, men om ett par tre veckor så...!

Giftfritt och grävning

I framkant, den snabbt anlagda nya jordgubbspallkragen, i bakgrunden skymtas gräslimpan som jag förhoppningsvis kan börja odla potatis och lite blommor i nästa år!

 

 

 

 

Om någon hängt med här under hela sommaren vet ni att jag testar att anlägga ett nytt land utan att gräva (dock har jag tänkt om lite angående det, men det återkommer jag till lite senare) i enlighet med vad jag läst och lärt om detta hos Sara Bäckmo. För att kunna göra på det viset krävs att man täcker marken där man vill att det ska bli jord/odlingsyta så att ogräset i marken kvävs, innan man lägger på det organiska material som med tiden kommer brytas ner till jord att odla i. Till täckmaterial använder jag reklam, tidningar och om jag har turen att komma över det, även kartong (t.ex. pizzakartonger och bokpaket, men förstås också större kartonger typ flyttkartonger) eftersom det är tjockare och tar längre tid att brytas ned. På så vis ökar också chansen att ogräset under dör och att jag får en ogräsfri odlingsyta. Med det sagt kan man förstås få samma resultat med tjockare lager tidningar också. Men den där högen med reklam som vanligtvis känns skrämmande stor räcker inte alls långt i dessa sammanhang, kan jag konstatera. Iallafall inte om man som jag är lite kräsen och väljer bort de mest blanka reklambladen.

En sak jag funderat på i samband med anläggandet av det här landet är hur trycksvärtan kan tänkas påverka jorden och det som odlas där. Blir det verkligen så ekologiskt eller innehåller den där färgen och papperet gifter? Till stor lycka hade husgurun Sara samma undran och länkade därför för ett tag sedan till det här inlägget som ger svar på undringen och oron kring gifternas vara eller icke vara i reklam- och tidningspapperet. I think it's safe - phew! ;)

Två läsvärda böcker för trädgårdsnovisen, även om de inte har så mycket med inlägget i övrigt att göra ;)

För att återkomma till det jag hintade om i början av inlägget, att det ogrävda landet nog inte kommer förbli ogrävt, så har jag sett en ny video av Sara där hon pratar om anläggandet av sådana här land. I förbifarten nämnde hon att hon jämfört resultatet mellan land där hon inte grävt alls och land där hon grävt som en vallgrav i v-form i ytterkanten av sina nyanläggningar och noterat att resultatet blev mycket bättre när hon valde det senare.

Min lilla nyanläggning är placerad i kanten av vad vi inom familjen kallar "åkern". I min mammas barndom odlades potatis där, senare har det mest fått växa vilt och när min kusin skaffade häst blev det hö till dem (och när en undersökning visade att det inte höll kvaliteten till hästmat blev det kaninmat till min dvärghermelin Sammy Sötnos istället). Gräset som växer där är med andra ord grovt och långt. Även om jag täckt lite större yta med tidningar än jag sedan täckt med gräsklipp så växer gräset runtomkring snabbt upp och försöker ta tillbaka vad jag försöker bryta ned. Och jag hinner inte riktigt med att trimma gräset heller. Därför var det inget svårt beslut att bestämma att jag ska gräva en "vallgrav". Om det blir nu i höst eller först till våren återstår dock att se. Intentionen är att försöka börja redan nu i helgen, men efter över en månads ryggproblem vet jag inte om kroppen pallar det riktigt. Jag lyckades iallafall gräva upp en liten jordplätt idag så jag kunde slänga ner lite tulpan- och narcisslökar i jorden, så för tillfället lever hoppet. Med mycket pauser och små spadtag borde det väl gå...

Ett litet televisionstips

I gymnasiet fick jag möjlighet att läsa en kurs i Keramik en termin, eller om det var ett läsår. Det var så roligt! Jag älskade att arbeta med lera. Min enda sorg med den kursen var att jag aldrig fick möjlighet att dreja. Det var kö till drejskivan. Å andra sidan tyckte jag att det var roligt att utforska leran på andra sätt också, så någon jättekatastrof var det inte.

Jag har tänkt många gånger genom åren att jag skulle vilja gå en drej- eller keramikkurs sedan dess utan att det blivit av (ännu). Jag har till och med undersökt utbudet av längre yrkesutbildningar på området. Någonstans har jag alltid haft en längtan efter ett mer kreativt yrke. Men jag har varit osäker på om jag är tillräckligt kreativ för att kunna göra det till något att försörja mig på. Jag sörjer främst att jag gav upp fiolspelet när jag var sisådär tolv, tretton. Jag skulle gärna blivit violinist. Just det är nog för sent att satsa på nu, så jag försöker ta med mig den planen till nästa liv istället (tillsammans med drömmen om att bli arkitekt). Men jag har hört en del historier genom åren om kvinnor som sadlat om mitt i livet, skaffat brännugn och blivit keramiker. Så, vem vet? Jag tror dock att det är säkrast att börja med en kvällskurs innan jag drömmer iväg alltför mycket på området.

Men nu skulle jag egentligen inte skriva om mina alternativa yrkesdrömmar utan tipsa om en dokumentär jag såg på SVT play igår som handlar om Ingegerd Råman, som är en oerhört duktig formgivare, keramiker och glaskonstnär. Jag tror jag kommer se på enfärgad keramik på ett helt annat sätt efter att ha sett hur hon behandlar de föremål hon formger. Hon tog i dem med sådan respekt och en enorm vilja att göra dem rättvisa, om det så handlade om en halv millimeter som blivit fel i en vinkel så rättade hon till det och plötsligt fick föremålet liv på ett helt annat vis. Fascinerande.

Ni hittar dokumentären här.

Julpepp?

Men vad är detta? Tre inlägg inom loppet av bara någon timme? Ja, jo. Ibland blir det bara så. För det går ju inte att inte uppmärksamma att det idag är den tjugofjärde och därmed bara tre ynka månader kvar till jul. Igen.

Jag skrev ju igår om min stora opepp i månadsskiftet juli/augusti när hösten plötsligt drog in över oss minst en månad för tidigt. Vi hade liksom nattfrost. I början av augusti. Folk skrapade bilrutor en morgon här i krokarna. Allt var bara fel fel fel.

Sedan dess har jag inte riktigt känt mig i fas med hösten på samma sätt som jag annars brukar. Efter en riktig sommar finns ju liksom inget bättre än att få börja hösta till det. Med nya höstiga gardiner, tända ljus, varmare filtar, grytor och soppor, fredagskvällar i tevesoffan.

Men nu så. Så sakteliga har den smugit sig på, höstpeppen. Igår krattade jag sprakande röda lönnlöv och såg fram emot mer av den varan framöver. Och grytor och soppor står på matsedeln. Ljusen brinner för glatta livet. Jag planerar att höststäda så att jag kan börja höstpiffa lite mer. Häromdan bytte jag kuddfodral på en soffkudde. En till ska bytas ut till mer höstig klädsel.

Jag har till och med börjat längta så smått efter julen. Något jag vanligtvis brukar göra redan kring den tjugofjärde juli, men som av ovanstående anledning inte alls hände i år. Men nu är det väl dags. Tre månader går så vansinnigt fort, för att inte tala om dryga två månader som ju är allt som återstår innan det är dags att börja leta fram adventspyntet och planera årets julkakor och sådant där. Årets första julklapp har jag dock redan hunnit inhandla för ett bra tag sedan, trots opeppen. Återstår några till, men paketen blir nog inte så många i år så det ska väl hinna ordnas i god tid före själva dopparedagen.

Hur känner ni inför julen just nu? Gör ni som emojiaporna som håller händerna för ögonen och öronen och ignorerar julens existens eller börjar ni längta lite smått och tycka att nämnandet av julen känns okej?

Bladen brinner

Häromdan nämnde jag att jag lyssnade på premiäravsnittet av en podd vid namn Bladen brinner. Det är Johanna Lindbäck, en av mina favoritförfattare inom genren ungdomslitteratur, och Lisa Bjärbo som ligger bakom podden som alltså handlar om barn- och ungdomslitteratur.

Har ni barn, är ni förskollärare eller lärare eller har ni bara barn och ungdomar omkring er i tillvaron på annat vis tycker jag att det kan vara en bra idé att lyssna!

Nyskördat igen. Och nysått.

Innan jag for hem idag blev det ett besök i trädgårdslanden. Jag planterade vitlök och sådde vintersallat och ruccola. Jag vet inte om det är i senaste laget för dem att hinna gro och växa till sig tillräckligt för att jag ska kunna skörda något, men jag chansar! Därefter blev det slutskörd på isbergssallaten. Några rödbetor och palsternackor drog jag också upp. Tråkigt nog har det inte gått något vidare med palsternacksodlingen i år av någon anledning. Kanske trivs de inte i odlingslådan? Eller så trivs de inte i odlingslådan så länge det fortfarande finns tidningar i botten så de inte kan växa fritt så djupt de vill? Förhoppningsvis hinner de där tidningarna förmultna till nästa år iallafall.


Ett stort gäng morötter fick också följa med hem. Jag bredsådde en rad med gamla morotsfrön i våras och till min stora förvåning grodde de mycket bra. Det blev således väldigt trångt om fötterna för dem. Att gallra bara för att slänga på komposten kändes inget vidare, så jag chansade på att det skulle fungera att gallra och äta upp de små morötterna allt eftersom säsongen gick och de som stod kvar fick då en chans att växa till sig trots allt. Några gigantiska rötter får jag nog tillstå att det aldrig blev ändå. Inte i den raden iallafall. Men idag fick jag upp en riktig bjässe i raden intill. Jag är osäker på om det var från raden jag sådde med nyare sommarmorotsfrön eller om det var en vintermorot, men himla kul var det iallafall!

När jag kom hem till lägenheten igen på eftermiddagen var jag rasande hungrig. Men all mat jag hade låg i frysen. Ytterst frusen. Efter visst rådbråkande med min inre lathet kom jag fram till att det bästa alternativet var att göra ett storkok i form av köttfärssås med färs som var precis lika genomfrusen som allt annat. Men till slut blev det iallafall en lördagsmiddag också. Fast jag vet inte om det blev en köttfärssås lika mycket som en morotssås med palsternacka och köttfärs. Mättande blev det iallafall.

Och nu sitter jag i soffan och känner mig nöjd med dagens stökerier. För inte nog med skördande, sådd och storkokslagning, jag hann också diska och fick sedan även upp en efterlängtad taklampa i vardagsrummet. Det tog bara sisådär sjutton månader från inflytt. Men det är inte det lättaste att hitta snygga lampor i rätt prisklass tycker jag. Eller om det är jag som är sliten mellan lite för många olika stilar, kanske? När jag ramlade över en av lamporna som stått på min short list i sisådär ett år i ett reklamblad till halva priset fanns det iallafall ingenting att fundera på. Jag slog till. Jag får återkomma med en bild på underverket endera dagen.

Fredagskväll

 

Det fanns en tid när jag ofta gjorde chokladbollar. Den tiden är en svunnen tid. Men i sommar fick jag plötsligt för mig att göra ett gäng och då blev jag förstås påmind om exakt hur eminent konceptet chokladbollar (eller än hellre arraksbollar) är. Så idag fick det bli en repris. Perfekt inför årets första Idolfredagskväll, ju. Viktigt är att förvara dem i frysen. Kylskåpskallt är liksom inte tillräckligt kallt!

Jag har ju hängt i mitt lilla paradis ett par dagar, vilket välbevandrade läsare av denna blogg lätt kan lista ut med ledtrådar i form av katt- och trädgårdsbilder. Den här herren ville inte riktigt göra sig på bild idag dock, det var alldeles för grådassigt väder.

Imorgon bär det av hem igen. Jag tänker mig en riktig stökartid den närmaste veckan, innan en ny vardag tar sin början. Vad det innebär mer exakt kanske jag återkommer till. Den närmaste veckan ska det iallafall, förhoppningsvis, röjas och städas, tvättas och lagas storkok, och kanske planteras om någon blomma eller två. Sedan hoppas jag få till en hel del skrivtid också. För jag är på gång nu. Jag har börjat skriva lite smått. Inte bara här, utan också sådant där annat skrivande som jag hoppas ska leda någonstans någon gång. Jag har börjat lite lätt med en skrivövning. Det ska få bli ett par till innan jag ger mig på något lite större. Just nu vill jag bara få upp farten igen, hitta tillbaka till den där skrivande delen av mig själv som jag ganska länge har saknat nu.

Men här närmast ska jag lyssna klart på premiäravsnittet av barnbokspodden Bladen brinner och sedan ska jag gå och lägga mig i sängen där jag är rätt säker på att en svartvit liten pälsboll redan ligger och sover sedan flera timmar. Medan jag rundar av kvällen med att kika in på instagram blir det också lite kattgos och tasshållning. Bättre sätt att avsluta en dag finns nog knappt.

Habegäret

Bildkälla

Ingen har väl missat marmor- och mässingstrenden som rått de senaste åren? Jag kan säga att jag helt och hållet fallit för den, men så var jag svag för båda materialen redan innan, så det var kanske inte helt otippat att det skulle bli så. Dock har jag faktiskt inte hakat på trenden mer än genom att spraymåla en missfärgad vit läslampa i plast och en ljusstake från Muuto, som jag planerat att spraymåla ända sedan jag först fick den eftersom originalfärgen kändes smutsig och ful. Sedan kunde jag inte heller låta bli att köpa en guldig spegelbricka (för den i mässing hade snöpligt nog sålt slut när jag väl skulle slå till..). Men that's it.


Jag är egentligen ganska ointresserad av trender. För mig är det viktigt, och har med tiden blivit än mer viktigt, att köpa hållbara saker. Saker som överlever trender. Saker som inte slits ut på fem, tio år. Saker jag kan leva med resten av livet och sedan gärna lämna vidare till nästa generation. Men nu hamnade jag på ett mer långrandigt spår än jag egentligen hade tänkt. Jag ville mest bara bjuda på detta ögongodis som jag ramlade över i Elsa Billgrens blogg alldeles nyss. De är way utanför min budget, men visst är de helt underbara, dessa marmorljusstakar?!

Rundvandring i höstträdgården

Årets första solros slog ut för ett par veckor sedan!

Så. Juli kom och gick. Augusti anlände med ett oändligt oönskat höstväder. Vi hade nära nollgradigt flera nätter och det var inte precis varmt på dagarna heller. Min kropp skrek panikartat efter mer sommar, var rädd att det inte skulle bli mer av den varan i år. Det kändes extra misströstligt efter två rätt dåliga, kalla och blåsiga somrar med grå slaskiga vintrar emellan. Särskilt som jag tycks vara en sådan som drabbas av årstidsrelaterade depressioner. Min ork och lust försvann, även för bloggandet jag ju äntligen hade börjat komma igång med.

Och i trädgården stannade växtligheten av. Allt jag jobbat med i sommar för att så småningom få skörda frukterna (grönsakerna) av. Men så kom september med en brittsommar som nog aldrig varit lika efterlängtad förut. Tackolov!

 

Jag kan inte ta äran för någon solrosodling, den är helt och hållet min mammas förtjänst. Men när de här solrosorna äntligen slog ut för någon vecka sedan bestämde jag att solrosor definitivt ska prioriteras i min egen, ännu ganska begränsade, odling nästa sommar! Jag tänker mig att den ska drivas upp så den kan ta plats i ett land där det först ska odlas potatis. Det kan bli precis hur fint som helst, tror jag. Särskilt om jag kombinerar den med något annat fint. Krasse kanske?  Och sommarslöja?

Den översta bilden här i inlägget fotade jag en dag för någon vecka sedan, då ett par solrosor tvekande börjat slå ut efter en lång sommars längtan och väntan. Ikväll tog jag en ny fotograferingsrunda i trädgården. Mot en spegelblank sjö och en natur som sakta börjat anta höstens klädnad sprakade mängder av små gula solar mot mig.

I odlingslådan exploderade rosenskäran fullständigt när sommaren bestämde sig för att återvända. Den hängde sig över sommarmorötterna åt söder och mot norr klängde den sig över astern och skuggade gurkplantorna jag sådde i slutet av juni, när ruccolan slutskördats. Det har blivit både en och flera stora buketter för att minimera skadan på morötterna. Till stor glädje, förstås. Det är verkligen sann rikedom att ha blommor att plocka in från trädgården istället för att släpa hem buketter från affären som kanske odlats långt, långt borta och gjort en klimatosmart resa hit.
 

Med den återvändande höstsommaren började också en del växtlighet ge upp. Brytbönorna som inte riktigt trivts i sommar, utan varit gula mest hela tiden, rev jag upp. På de fem plantorna fann jag sammanlagt ungefär lika många bönor, varav bara en eller två kanske var ätbara. Jag har dock inte testat dem än...

Sedan var det dags att plocka upp potatisen också. Oh, så spännande det var! Jag hade plockat på mig tre olika sorter i mataffärernas lösviktshyllor. Klassikern King Edward, en fast sort som jag inte vet namnet på och en röd sort, vars namn också är okänt för mig.

Förutom några enstaka potatisar som jag petat upp ur jorden och täckmaterialet i landet tidigare blev det här årets totala skörd, från ungefär 12-14 plantor. Sämst resultat blev det på King Edwarden. När jag drog upp blasten till de röda potatisarna fann jag däremot nästintill högar med stora fina potatisar kvar i groparna i jorden. En sådan fröjd det var att plocka upp dem! Tråkigt nog hade jag dock inte förgrott lika många röda som vita potatisar. Den totala potatismängden fyllde i slutändan nästan en matkasse, så jag gissar att det blev runt fem kilo eller så. Det räcker väl inte till att mätta mig ända till nästa höst, men en bra bit på väg kommer jag nog ta mig ändå!

Och till nästa sommar planerar jag att åtminstone dubblera potatismängden. Att utöka landens yta tar ju tyvärr lite tid när man inte gärna lägger ner tid på att gräva landen utan anlägger dem med hjälp av trädgårdsavfall som gräsklipp och löv. Dels tar själva nedbrytningen av materialet tid, dels är mängden trädgårdsavfall begränsat. Men jag har ingen brådska, saker och ting får ta tid i min odling för att inte riskera att ta död på odlingslusten.

Men jag kan ändå inte förneka att jag smider planer på att bygga en till odlingslåda till nästa odlingssäsong. Och så kommer jag nog inte kunna motstå att sätta spaden i jorden och gräva ett land eller två heller. Om tiden finns. För jag har ingen som helst aning om hur mitt liv kan tänkas se ut nästa sommar just nu...

Ännu en dagsfärsk bild visar hur även astern börjat blomma ordentligt efter min skövling av rosenskäran. Och i framkant på bild irrar sig gurkplantor som inte ser mycket ut för världen runt odlingslådans kanter. Men till stor lycka upptäckte jag att där fanns två eller tre gurkor på tillväxt idag. Den första omgången blommor på plantorna frös bort under kalla augusti, men brittsommaren gav dem en ny chans. Som jag längtar efter att få skörda mitt livs första egenodlade gurkor!

Som sista stopp i grönsaksodlingarna blir detta hörn i odlingslådan, där palsternackans blast har växt sig stor över de återstående rödbetornas vissnande blast och vintermorötterna och återstoden av sommarmorötter anas knappt där bakom palsternacksblasten. I landet i bakgrunden finns bara ett par sista isbergssallatshuvuden kvar efter slutskörden av potatisen, brytbönorna och plocksallaten. Där ska förmodligen ett gäng vitlöksklyftor pillas ner tillsammans med lite naturgödsel imorgon. Och så ska jag göra ett försök att så lite vintersallat och ruccola...

Och så slutligen, vänder jag mig från odlingslådan mot lönnen som iklätt sig höstens allra mest färgsprakande lövdräkt. Brittsommaren må ha varit solig, varm och fin. Men nu smyger sig hösten onekligen på. Och den där paniken jag kände inför den tidigt anlända hösten i augusti har så sakteliga börjat övergå i en längtan efter en ny säsong med nya stämningar och färger. För att inte tala om den där härliga luften som hösten bär med sig!


På återhörande snart, hoppas jag!
Nu är det hög tid att stänga ner datorn för idag och krypa till sängs för att klappa katt och sova tror jag minsann.

En dröm om något annat

Den som känner mig eller följt mig länge i sociala medier är nog väl förtrogen med min längtan till landet och drömmen om ett eget litet hus med stooor trädgård. När jag tänker tillbaka så är det just minnen relaterade till trädgård som sticker ut. Redan som liten hjälpte jag mormor plocka vissna rosor av rosenbuskarna så de skulle orka blomma vidare hela sommaren och hemma i lägenhetsträdgården fascinerades jag av de där solrosorna som sträckte sig ända upp till fönstret hos grannen på andra våningen. Och det där året när jag plockade de sista smultronen kring min födelsedag i november. Jag älskade de traditionsenliga fikorna i trädgården vid skolavslutningen, kikade på blommorna som börjat titta fram och björkarnas grönska. Jag minns med glädje de där snölekarna med mormor och hur jag hjälpte henne med snöskottningen.

Jag kan inte ha varit alltför gammal, kring tio kanske, när jag tog initiativ till att anlägga ett grönsaksland i mormors trädgård. Jag odlade morötter och sallad, senare jordgubbar och smultron också.
 

En igelkott på besök i mammas trädgård 2013. Rosenbuskarna som min mormor planterade när jag var liten är ett bra gömställe när konstiga varelser med kameror kommer och stör...

Och gamla syrénträd är spännande att klättra i...
 

Drömmen om ett eget hus har funnits länge. Jag skissade på husritning efter husritning i tonåren, drömde om att en gång få bygga ett eget hus utifrån någon av alla de där skisserna. Något år efter studenten föll ännu en bit på plats när jag insåg att det kanske skulle gå att bygga det där drömhuset där det stora traktorgaraget, en kvarleva från när morbror tagit över morfars traktorgrävarfirma, i mammas trädgård står. Det där traktorgaraget är ändå inte av någon större användning, det står mest och förfaller för att det inte hinner skötas. Så kom det sig att jag i samband med att mamma lämnade in bygglovspapper för den nya altanen efter att husgrunden dränerats frågade om det ens var möjligt. Och det lät inte alls omöjligt!

Något hus har det ju inte blivit, och finns inte i sikte inom den närmaste framtiden heller eftersom ekonomin inte tillåter. Men drömmen lever. Kanske, kanske är den inte ultimat ändå. Här omkring byggs nya hus varje år, den by jag känner från min barndoms snöskottning och rosplockning finns inte kvar. Avståndet till grannarna krymper alltmer och grannar vill jag egentligen inte ha särskilt många av. Ett par, tio stycken tvärs över en åker eller två känns lagom, men inte särskilt många fler. Dessutom vill jag egentligen inte bo i ett nyproducerat hus. Jag vill ju ha gamla trägolv, kakelugnar och sådana där underbara handblåsta fönster. Typ. Samtidigt som den där gammeldagsa charmen står högt på listan vill jag samtidigt leva så miljövänligt och energieffektivt det är möjligt. Kanske att de gamla fönstren måste stryka på foten då...

Finge jag drömma helt fritt skulle jag hitta en lagom liten/stor stuga med stor trädgård för odling av både grönsaker och torpblommor. Något uthus eller två  med plats för djur, plats för växthus och med utsikt över en sjö och med åkrar omkring (skogar tenderar att locka flygfän och kryp, så det vill jag inte ha alldeles nästgårds. Men bortom den där åkern och grannarna vore det fint så att jag kunde gå dit och plocka bär.

Ibland leker jag med tanken att försöka hitta en liten stuga att hyra tills vidare. Men jag vill allra helst finna den där platsen att göra till bara min. Måtte det vara möjligt om inte alltför länge, för oh vad jag längtar. De senaste åren har längtan blivit så intensiv att jag nästan inte vet vad jag ska göra med den.
 

Möjligheten att förverkliga min dröm beror förstås en hel del på hur det går att ta mig ut i arbetslivet efter studierna som fortfarande inte är helt avslutade. Och efter sjukskrivningarna. Dessutom behöver jag nog ett körkort om jag ska ta mig ut i ingenstans och kunna bo där.
 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu då? Jo, av en slump hittade jag till en ny blogg igår; Grusvägen. Där skriver Ida om hur hon och hennes sambo köpt ett (par) gamla hus på landet utan några direkta bekvämligheter som rinnande vatten. Jag fastande direkt. Sedan tidigare följer jag ju också bloggen Skillnadens trädgård, där Sara Bäckmo bloggar om hur hon odlar för att vara självförsörjande på grönsaker i så stor utsträckning som möjligt. Än längre har jag följt Jonna Jinton som lämnade Göteborg för att flytta ut i ingenstans, liksom Clara Lidström - UnderbaraClara, som väl inte behöver någon närmare presentation.

Jag märker hur jag alltmer söker mig ifrån de där inredningsbloggarna med konsumtionshets som var min väg in i bloggvärlden 2007 och mer längtar efter att läsa bloggar som de just nämnda. Bloggar om odling, ett alternativt och självförsörjande liv långt från platta paket med fanérskivemöbler och slit och släng. Jag längtar efter det gedigna, det genuina, naturen och lugnet.

Jag har kommit att tänka på det alltmer på sistone, hur den här längtan smugit sig på. Kanske stärkte åren i Göteborg min längtan. Kanske bär även min socialfobi del i längtan bort från trängsel, stress och alltför många människor. Oavsett, så känns det som en väg jag vill vandra vidare på, grundad av min omsorg om miljön. En väg som jag tror är den rätta och som jag hoppas att många fler kommer att välja framöver som en del i att rädda den fantastiska planet vi bor på.


Förhoppningsvis är dagen när jag får låsa upp dörren till min alldeles egna stuga inte alltför långt borta. Men det återstår väl att se...

Snabbäppelkaka

Många av de recept jag fortfarande använder mig av härstammar från de där allra första åren med hemkunskap i skolan. Andra kommer från mormor. Några har jag med mig hemifrån. Men i det stora hela får jag nog tacka hemkunskapslektionerna och mormor för att jag är hyfsad på matlagning och bakning.

Nuförtiden blir det inte så mycket bakning för min del. Tråkigt nog. Men ibland får jag för mig att röra ihop något och då får det gärna vara enkelt, snabbt och skapa lite disk. En sak jag plötsligt kom på att jag inte gjort på länge  för ett tag sedan är snabbäppelkakan vars recept jag delar med mig av idag. Den härstammar från de där hemkunskapslektionerna. Och den är god. Den är perfekt när man ska bjuda många människor på något gott och minst lika perfekt en vanlig tisdagskväll när man får för sig att baka. Vill man så kan man också ändra mängden havregryn och mjöl litegrann, ta hälften av varje eller lite mer havregryn än mjöl. Jag rör gärna ihop allt med elvispen, men om du har lite mer tålamod så kan det vara en bra idé att ta fram smöret i förväg så det hinner bli lite mjukt och röra ihop allt för hand. Då blir havregrgynen mer som havregryn även efter omrörning, vilket kan vara ganska trevligt.

Enjoy!



 

Snabbäppelkaka

Ingredienser:

75 gr smör
1 dl havregryn
2 dl vetemjöl
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
1½ dl mjölk

2-3 äpplen
kanel
pärlsocker (jag föredrar strösocker)


Ha i alla ingredienser från smör till mjölk i en skål. Rör samman. Häll smeten i en form, en vanlig rund sockerkaksform är lagom stor till mängden smet. Jag hade en vidare pajform och det var snudd på att smeten räckte då. Men det gick, det också.

Klyfta äpplena och lägg i ett fint mönster i smeten. Ha på kanel och socker. Grädda i 20-25 minuter i 200 grader.

Servera med vaniljsås!

Det är lätt hänt att det blir såhär innan man kommer på att man ska fotografera till bloggen...

Bye bye vitkålen. Och ruccolan.

Ikväll gav jag upp vitkålen. Den gav nog upp för länge sedan egentligen, men jag ville inte riktigt gå med på det. Ruccolan rök också. Den var nästan lika uppäten som vitkålen och dessutom hade den börjat blomma.

Min plan inför den dag då ruccolan var historia var egentligen att så ny ruccola. Men då jag drog upp plantorna följde ett gäng larver som jag förmodar är kållarver med och då tappade jag lusten för det. Även om jag skulle lyckas täcka de nya plantorna ordentligt så skulle de väl bli angripna underifrån istället. Nej, det får helt enkelt bli en omplanering. Frågan är vad jag ska satsa på istället. Salladslök? Plocksallat? Salladskål är väl ingen idé att testa med tanke på di dära krypen...


Förutom att dra upp växter och lägga dem på "gräslandet" plockade jag en halv skål jordgubbar också. Det börjar äntligen hända lite mer i jordgubbslandet, förut har jag inte  fått ihop tvåsiffrigt antal en enda gång. Kanske hade det varit bättre fart på dem om jag inte glömt att få ner lite gödsel i landet i våras...;). Förhoppningsvis är det inte för sent att rädda upp med lite nässelvatten iallafall. Det får jag ge mig på någon av de närmaste dagarna.