Rundvandring i höstträdgården

Årets första solros slog ut för ett par veckor sedan!

Så. Juli kom och gick. Augusti anlände med ett oändligt oönskat höstväder. Vi hade nära nollgradigt flera nätter och det var inte precis varmt på dagarna heller. Min kropp skrek panikartat efter mer sommar, var rädd att det inte skulle bli mer av den varan i år. Det kändes extra misströstligt efter två rätt dåliga, kalla och blåsiga somrar med grå slaskiga vintrar emellan. Särskilt som jag tycks vara en sådan som drabbas av årstidsrelaterade depressioner. Min ork och lust försvann, även för bloggandet jag ju äntligen hade börjat komma igång med.

Och i trädgården stannade växtligheten av. Allt jag jobbat med i sommar för att så småningom få skörda frukterna (grönsakerna) av. Men så kom september med en brittsommar som nog aldrig varit lika efterlängtad förut. Tackolov!

 

Jag kan inte ta äran för någon solrosodling, den är helt och hållet min mammas förtjänst. Men när de här solrosorna äntligen slog ut för någon vecka sedan bestämde jag att solrosor definitivt ska prioriteras i min egen, ännu ganska begränsade, odling nästa sommar! Jag tänker mig att den ska drivas upp så den kan ta plats i ett land där det först ska odlas potatis. Det kan bli precis hur fint som helst, tror jag. Särskilt om jag kombinerar den med något annat fint. Krasse kanske?  Och sommarslöja?

Den översta bilden här i inlägget fotade jag en dag för någon vecka sedan, då ett par solrosor tvekande börjat slå ut efter en lång sommars längtan och väntan. Ikväll tog jag en ny fotograferingsrunda i trädgården. Mot en spegelblank sjö och en natur som sakta börjat anta höstens klädnad sprakade mängder av små gula solar mot mig.

I odlingslådan exploderade rosenskäran fullständigt när sommaren bestämde sig för att återvända. Den hängde sig över sommarmorötterna åt söder och mot norr klängde den sig över astern och skuggade gurkplantorna jag sådde i slutet av juni, när ruccolan slutskördats. Det har blivit både en och flera stora buketter för att minimera skadan på morötterna. Till stor glädje, förstås. Det är verkligen sann rikedom att ha blommor att plocka in från trädgården istället för att släpa hem buketter från affären som kanske odlats långt, långt borta och gjort en klimatosmart resa hit.
 

Med den återvändande höstsommaren började också en del växtlighet ge upp. Brytbönorna som inte riktigt trivts i sommar, utan varit gula mest hela tiden, rev jag upp. På de fem plantorna fann jag sammanlagt ungefär lika många bönor, varav bara en eller två kanske var ätbara. Jag har dock inte testat dem än...

Sedan var det dags att plocka upp potatisen också. Oh, så spännande det var! Jag hade plockat på mig tre olika sorter i mataffärernas lösviktshyllor. Klassikern King Edward, en fast sort som jag inte vet namnet på och en röd sort, vars namn också är okänt för mig.

Förutom några enstaka potatisar som jag petat upp ur jorden och täckmaterialet i landet tidigare blev det här årets totala skörd, från ungefär 12-14 plantor. Sämst resultat blev det på King Edwarden. När jag drog upp blasten till de röda potatisarna fann jag däremot nästintill högar med stora fina potatisar kvar i groparna i jorden. En sådan fröjd det var att plocka upp dem! Tråkigt nog hade jag dock inte förgrott lika många röda som vita potatisar. Den totala potatismängden fyllde i slutändan nästan en matkasse, så jag gissar att det blev runt fem kilo eller så. Det räcker väl inte till att mätta mig ända till nästa höst, men en bra bit på väg kommer jag nog ta mig ändå!

Och till nästa sommar planerar jag att åtminstone dubblera potatismängden. Att utöka landens yta tar ju tyvärr lite tid när man inte gärna lägger ner tid på att gräva landen utan anlägger dem med hjälp av trädgårdsavfall som gräsklipp och löv. Dels tar själva nedbrytningen av materialet tid, dels är mängden trädgårdsavfall begränsat. Men jag har ingen brådska, saker och ting får ta tid i min odling för att inte riskera att ta död på odlingslusten.

Men jag kan ändå inte förneka att jag smider planer på att bygga en till odlingslåda till nästa odlingssäsong. Och så kommer jag nog inte kunna motstå att sätta spaden i jorden och gräva ett land eller två heller. Om tiden finns. För jag har ingen som helst aning om hur mitt liv kan tänkas se ut nästa sommar just nu...

Ännu en dagsfärsk bild visar hur även astern börjat blomma ordentligt efter min skövling av rosenskäran. Och i framkant på bild irrar sig gurkplantor som inte ser mycket ut för världen runt odlingslådans kanter. Men till stor lycka upptäckte jag att där fanns två eller tre gurkor på tillväxt idag. Den första omgången blommor på plantorna frös bort under kalla augusti, men brittsommaren gav dem en ny chans. Som jag längtar efter att få skörda mitt livs första egenodlade gurkor!

Som sista stopp i grönsaksodlingarna blir detta hörn i odlingslådan, där palsternackans blast har växt sig stor över de återstående rödbetornas vissnande blast och vintermorötterna och återstoden av sommarmorötter anas knappt där bakom palsternacksblasten. I landet i bakgrunden finns bara ett par sista isbergssallatshuvuden kvar efter slutskörden av potatisen, brytbönorna och plocksallaten. Där ska förmodligen ett gäng vitlöksklyftor pillas ner tillsammans med lite naturgödsel imorgon. Och så ska jag göra ett försök att så lite vintersallat och ruccola...

Och så slutligen, vänder jag mig från odlingslådan mot lönnen som iklätt sig höstens allra mest färgsprakande lövdräkt. Brittsommaren må ha varit solig, varm och fin. Men nu smyger sig hösten onekligen på. Och den där paniken jag kände inför den tidigt anlända hösten i augusti har så sakteliga börjat övergå i en längtan efter en ny säsong med nya stämningar och färger. För att inte tala om den där härliga luften som hösten bär med sig!


På återhörande snart, hoppas jag!
Nu är det hög tid att stänga ner datorn för idag och krypa till sängs för att klappa katt och sova tror jag minsann.