Det är inte utan att jullängtet börjar smyga sig på såhär när nedräkningen övergått till tvåsiffrigt antal dagar och bara tre månader kvar till jul. Jullängtan brukar oftast vakna långt tidigare, men den trista sommaren har gjort att jag mest längtat efter sommaren 2018 nu på höstkanten. Nu börjar vindarna iallafall att vända. Jag funderar på inköpet av en ny ljusslinga till balkongen efter att den förra gett upp och förstås på julklappar. Hittills är det bara en person jag kommit på något till, mamsen känns mer omöjlig än någonsin att hitta på något roligt till. Samma sak med pappa... och själv, jo visst har jag några önskningar. Men för egen del måste jag nog fundera ut någon önskning till födelsedagen först och främst.
Sommaren 2017 går ju inte till historien som den somrigaste av sommar med sol vareviga dag och perfekt temperatur. Inte heller den tjugofemte juli uppfyllde levererade sommaren enligt alla kriterier. Det blåste. Rejält. Men solen sken från en klarblå himmel och dagarna tillsammans var räknade. Så vi bestämde oss för att göra en utflykt till Holmsund.
Det är här finlandfärjorna från Umeå avgår. Första gången jag var hos Fredrik, i påskas, åkte vi också hit. Den dagen blåste det än värre och vårvintern var brutal. Vi vågade oss inte ens ur bilen den gången.
Men den obrutna horisonten fångade mig och jag var så glad när jag nu fick tillfälle att återse den. Jag har nämligen inte sett många horisontlinjer i mitt liv, oberest som jag är...
Nu tänker jag att bilderna får tala för sig själva en stund!
För att kunna ta den här bilden var jag tvungen att hålla i Fredrik med en hand medan jag försökte manövrera den stora tunga systemkameran med den andra. Jag fick svindel! Plus att det var ganska läskigt att stå alldeles under de där snurrorna...
Vid vägs ände blev det en snabb fikapaus innan blåsten och andra utflyktsmänniskor drev oss in mot fastlandet igen.
När jag senast skrev här konstaterade jag att hela sommaren passerat och att jag hade min sista lediga dag efter en lång sommarledighet. Dagen därpå skulle jag starta hösten med en dryg veckas vikariat på en förskola innan skolan startade. De första fem arbetsdagarna förflöt utan större svårigheter än en viss trötthet i samband med den ändrade dygnsrytmen. Sedan kom ryggontet som höll i sig hela den kommande veckan och jag tog mig bara iväg till min praktikplats den dag själva skolstarten ägde rum.
Veckan därpå var jag fit for fight igen, tackolov! För jag hade fått en vickdag på fritids på min praktikskola. Och innan jag riktigt visste vad som skett hade jag fått jobb fyra dagar den veckan och två dagar i veckan ända fram till höstlovet. Och sedan har det liksom bara rullat på. Fritidsjobb minst två dagar i veckan, ofta mer. Praktiken har fått stå tillbaka både för fritids och andra vikariat. Viktiga kontakter som jag skjutit på ända sedan i vårvintras blev plötsligt tagna och det förvånade mig hur väl allting flöt på.
En månad in på terminen och inte minsta antydan till en förkylning ännu, dessutom. Hurra! Eller? Nja... Förra torsdagen kände jag mig krasslig. Efter att ha sjukanmält mig från en sällsynt praktikdag för att vila, kände jag mig bättre på fredagen när jag ännu en gång vikarierade på förskolan istället för att ha praktik. Och under helgen pysslade jag ikapp med hemmasysslor som jag inte riktigt orkar befatta mig med under veckorna. På söndagen tog jag upp den sista potatisen ur landen och tippade på en hel massa gräsklipp på den nya gräslimpa jag anlagt nu på höstkanten (och fyllde även på lite i gräslimpan jag skapade under förra året).
Nöjd med min insats i odlingarna åkte jag hem och satte mig i soffan, där det plötsligt började sticka oroväckande i halsen igen. Och dessutom började ryggen bråka igen. Först kändes den bara stel, men snart var det fullskaliga ryggontet här igen. Natten till måndagen hade jag så ont som jag inte haft sedan min första riktiga ryggontsepisod förra hösten. Den varade i tre veckor och jag tog mig nätt och jämnt ur sängen många många frustrerande dagar. Nu har jag lärt mig tricket. Mikrad riskudde, upprepade gånger. Och rörelse. Så på några dagar var det värsta ryggontet faktiskt över. Men samma natt som ryggontet slog till gjorde också den rejäla förkylning jag hoppats klara mig ifrån ut. Så det var bara till att sjukskriva mig från allt jobb denna vecka. Såhär på söndagskvällen skulle jag inte direkt titulera mig helt piggelin. Jag har ett hemskt lock för ett öra och ett lite mindre lock för det andra, vilket gör att alla ljud hörs på ett riktigt irriterande vis. Men imorgon ska jag nog ändå klara att jobba igen, tänker jag. Äntligen!
Bilderna i detta inlägg är sådana jag publicerat på instagram tidigare under hösten. Tyvärr blir det inte så mycket kamerabilder, särskilt inte när jag är i odlingen jag har hos min mamma. Jag försöker bättra mig, men under alla dessa år när jag bloggat sporadiskt har jag kommit ifrån den där vanan jag hade förut att bära med mig kameran hela tiden. Vill någon följa mig på instagram, där uppdateringstakten är betydligt bättre, hittar ni mig iallafall som @sandralinneas där.
Jag avslutar det här inlägget nu, men tänkte återkomma om en liten stund med ett inlägg från mitt och pojkvännens besök till Holmsund, som jag nämnde redan i mitt förra blogginlägg. Men först måste jag förse mig med lite kvällsfika! :)
Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.
Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.
Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!
Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...
Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.
Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.
Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.
Efter vårens välkomna ankomst i mitten av förra veckan var det dags att börja skrota i trädgårdsodlingarna. Jag har ju ingen egen trädgård utan odlar i min mammas trädgård och har inte hunnit vara där och kolla läget speciellt mycket sedan snön smälte. Typ inte alls, faktiskt.
Allt såg sådär vintrigt trist och visset ut som det brukar göra såhär års. Och så är det lite snett och vint och igenväxt och ovårdat och bitvis ganska oinspirerande. Men jag blev så glad av att se den förändring odlingslimporna genomgått i vinter. Det är så fascinerande hur de där gräshögarna som var åtminstone en halvmeter höga som mest, nu knappt finns kvar! Det var nästan så jag undrade hur i all världen jag ska kunna odla där utan att först samla mer material!
Efter en liten vals med krattan, som gav mig ett obehagligt skavsår mellan tummen och pekfingret, över gick jag till att räfsa undan täckmaterialet i halva odlingslådan. Det var så kul att se den mörka jorden och knappt några ogräs alls där under. Sedan fick jag bråttom att häva täckmaterialet i en skottkärra och förbereda jorden för sådd.
Eftersom jag startade upp den här odlingslådan så sent som förra året, med tidningar i botten och enbart köpejord i den så kände jag att det var läge att tillföra lite extra gödsel. Så jag tillförde mer eller mindre en hel säck naturgödsel. Egentligen vill jag inte bli beroende av att köpa gödsel av något slag utan tänker mig att täckmaterialet och i viss mån nässelvatten som jag "brygger" själv ska räcka. Men allt tar ju tid i trädgårdens och odlingens värld, så i år blev det lite köpegödsel ändå.
Det äldsta jordgubbslandet såg inte alls lika roligt ut. Det är fullt av ogräs och alldeles sprängfyllt av jordgubbsplantor och revplantor som jag trots idogt rensande förra året inte fått pli på. Det kommer bli ett projekt längre fram i vår. Jag klurar som bäst på om det inte vore läge att gräva ett helt nytt litet land till alla jordgubbar (förra året anlade jag ett till jordgubbsland i en annan pallkrage med hjälp av revplantor från ovan nämnda rensande) för att på enklast möjliga vis bli fri från det där ogräset. Det består till stora delar av jobbigt gräs med rötter som går långt ner i jorden och jag skulle helt enkelt ha väldigt svårt att gå bort allt annars.
I det där nya landet är planen sedan att täcka runt plantorna för att förhindra att det här problemet med en massa rotogräs uppstår igen.
I höstas satte jag ut lökarna från ett par krukor med minipåskliljor som jag hade sparat sedan förra våren. Sedan kompletterade jag med mitt livs första tulpanlökar, köpta i lösvikt. Nu fick jag äntligen undersöka resultatet av dessa planteringar!
Som synes fanns där lite gula små blommor. Bara några centimeter ovan jord blommade de. Jag har aldrig sett så små och söta påskliljor förut! Och runtomkring hade även tulpanblast (eller vad kallas det tro?) letat sig upp ur jorden. Så spännande att få se vilka färger blommorna får!
De senaste dagarna har vintern så smått återvänt, till stor förtret. Men i min odlingslåda ligger iallafall ett gäng frön tryggt nedbäddade under en täckväv som jag hoppas hjälper till att hålla jorden så pass varm att fröna snart ska vilja gro. Jag antar att jag får återkomma med rapport om det framöver.
Nu ska jag se återstoden av Trädgårdstider i väntan på årets första semifinal i Eurovision Song Contest!
Efter en mycket intensiv första vecka efter påsklovet förra veckan, då jag praktiserade fyra dagar istället för mina sedvanliga tre och därtill vikarierade en dag, blev denna vecka desto lugnare med sin röda måndag. Det gjorde att mina tre praktikdagar istället blev två och jag fick en chans att vila upp mig lite. Men efter ett långt påsklov i norr och efterföljande intensiv vecka fanns också många saker att göra hemmavid. Bland annat behövde balkongen få sig lite uppmärksamhet efter vintern, så jag tömde alla gamla krukor på ris och ljung och plockade ner ljusslingan. Sedan längtade ett gäng blommor desperat efter mer utrymme runt rötterna och lite ny näringsrik jord. Och vad gör man när solen gassar som aldrig förr denna vår, om inte flytta ut omplanteringen? Det är ju perfekt att smutsa ner med jord där nu, innan golvet hunnit skuras!
Sedan var det ett gäng fröer som behövde komma ner i jorden också, så jag fortsatte med att så. Salladsbasilika, ny purjolök, gurka, bondböna, brytböna, broccoli och grönkål blev det.
Jag har ju inte odlat i någon större skala tidigare, det var först förra året som jag vågade mig utanför boxen av jordgubbar, morötter, palsternacka, sallad och sådant därn't och testade ruccola, vitkål, lök och lite annat. Därför fortsätter jag att testa nya saker i år, och odlar varje gröda i ganska begränsad skala men testar ännu lite fler än i fjol. Förhoppningen är förstås att jag ska upptäcka att det är easy peasy att odla allting och att jag dessutom finner användning för det jag odlat på något sätt så att jag får anledning att odla det igen. Men än så länge experimenterar jag alltså mest. Jag är så nyfiken på resultatet som ju borde börjat visa sig inom någon månad eller två!
Dessutom gav den soliga onsdagen mersmak för balkonghäng så jag hoppas det blir tillfälle att fixa till balkongen snart och börja vistas där mer. Soliga eftermiddagar med en bok och grönska... oh, så jag längtar!
Det var en sådan där sällsynt vacker höstdag när jag tog med kameran ut i min mammas trädgård. Även om höst känns ganska inaktuellt just nu vill jag dela med mig av bilderna här, innan jag fullt ut återvänder till nuet och våren och den grönska som ännu inte exploderat där ute i naturen...
